Jamen hallåja.

Sitter här & funderar lite på vad det är som gör att folk egentligen kollar bloggar & vad som gör att de läser dem?

Är det för att de fular ut sig så mycket & är någon de inte är?

Ska inte bloggar vara personliga där man delar tankar & känslor?

Ska börja komma upp med nya videoinlägg.

Vad är det folk egentligen vill veta om mig & mitt liv?

Sminktips, hårtips, förhållandetips.?

Jag vet inte, därför låter jag er bestämma! :)

Frågan är om jag faller?

Tappar jag bara greppet nu eller är det dags att ta tag i sitt liv & klara sig ur detta?
Frågorna är många men jag har inga svar längre. 

Jag lever bara i nu, nu som är nu.

Inget mer med att kolla tillbaka till alla minnen som sårar, inget mer med att titta fram & hoppas på en bra framtid.

Det är nu som gäller, nu.

Anywäääy.

Sitter hos Andreas & chillar, trött som en idiot :)

Har redigerat en bild, bjuder på den, pooss.<3  

Jag har en saknad & en sorg.

Dagarna i skolan från i måndes var underbara, nu börjar det gå nedför igen.

Jag fejkar ungefär halva mitt liv med att jag är lycklig & mår bra när jag egentligen vill gräva ner mig.

Psykologen har jag inte hört av på länge & det känns som att hon inte ville ha mig där..

Det känns som att jag är en förlorad själ som svävar runder & inte vet vart man ska ta vägen.

Jag saknar min Anton.

Anton som inte bor här, utan 30 mil härifrån.

Det är hemskt med en sådan saknad, för jag tycker verkligen om honom.

Att ha ett fake förhållande på facebook gjorde så en hel värld vände sig om.

& folk blev arga på mig, varför lixom?

Jag känner att vännerna försvinner en & en.

Vem har jag egentligen kvar & varför sviker folk mig?

Gustav är en härlig människa, bor i skillingaryd & är 96:a.

Han är otroligt snäll & hjälper mig mycket just nu.

Trots alla hot, nedvärderingar, kränkningar & trakaserrier så hjälper han mig igenom.

Han säger till mig varje dag att jag är en vacker & stark person, precis som fenix fågeln som rest sig ur askan.

Nu när skolan är som det är, jag håller mig undan från alla & alla håller sig undan från mig.

Så har jag inte mycket kvar, min egna lilla värld bara.

Visst, jag trivs i den på ett vis, men samtidigt glider jag in i mig själv för mycket & tappar kontakten med verkligheten.

Människor frågar mig varför jag ens orkar lägga ner så mycket tid & energi på okända människor från internet & på min mobil.

Svaret till det är för att de inte sårar. De finns där & hjälper mig så mycket som de kan. & har man inte träffat dem så gör det inte så mycket om de lämnar mig, visst det blir tomt. Det är dock inte samma sak.

Nog om mig, vill mest dela med mig om att jag saknar min Anton jättemycket & att han är min stjärna i mörkret.

Även Gustav som betyder en hel del för mig nu, så som han hjälper mig.

Äkta vänner är som stjärnor, när det är dag syns de inte, men de finns ändå där.<3

Jag har fastnat, ingen bryr sig. Sjunker ner mer & mer i det psykiska dåliga skiten.

Håller mig mer & mer för mig själv, delar inte tankar eller känslor.

Är rädd, rädd för att bli sedd eller hjälpt även om jag skriker om det.

Jag vill egentligen bara få hjälp, men jag vågar inte fråga efter det.

Jag skäms över att visa mig svag, men nu har jag tappat greppet.

Jag faller & ingen tar emot mig.

Allt jag ber om, är hjälp.

Att gå på psyk hjälper inte längre.

Jag faller, vem kommer ta emot mig?

2v sen idag jag sov hos en människa jag trodde på, han har fortfarande inte hört av sig även om han lovade att jag inte skulle vara orolig.

Jag är kär, helt i jävla onödan.

Jag saknar min bästa vän som bor 30 mil härifrån.

Har pengar men får inte åka ändå..

Det suger att vara jag.

& jag kan inte ändra på det på något sätt.

Jag bryter ihop mer & mer.

Det känns som att alla hatar mig..

Frågan står kvar, varför?

Vad har jag gjort för fel?

Varför ser ingen mig?

Varför hjälper ingen mig?

Står framför folk men ingen ser eller hör mig.

Jag gråter framför folk men de går & bryr sig inte.

Det är då jag får tankarna om att jag måste försvinna härifrån, ingen hade brytt sig ändå.

Sen tänker jag på WOTA & inser att det kan jag inte..

Jag skär mig för att jag mår dåligt, det får mig må bra för stunden.

Sen kommer ångesten för att jag gjort de & jag mår sämre.

Ikväll blir jag redlös & ska däcka i tårar & svek i mitt innersta.

Jag ger upp nu.

Gonatt.