I hela mitt liv har jag alltid fått bevisa för människor att jag duger som jag är, att jag är bra som jag är. Jag har alltid fått höra att man inte ska lyssna på vad andra säger, men tyvärr är det inte så enkelt för en person som mig. När någon säger något så suger jag åt mig som en svamp, vare sig jag vill eller inte. Sedan börjar kampen, kampen för att motbevisa att jag är bra & att jag kan. Så har det alltid varit, & jag är så trött på det.. När jag började bartenderskolan så fick jag höra att jag aldrig skulle klara det. Då kämpade jag med 100% & gick ut med högsta betyg. När jag sedan kom in på lastbilsutbildningen blev det återigen ramaskri & de negativa kommentarerna haglade över mig. Jag som inte kan köra bil, jag som bara krockar, jag som kör för fort, ord som jag alltid fått höra & som inte alltid stämmer. För om jag vore en sådan fruktansvärt dålig förare, varför klarade jag att ta lastbilskortet då? Varför tillåter de mig att köra i trafiken med ett sådant stort fordon om jag nu är en fara för andra? Jag klarade lastbilsutbildningen med högsta betyg & jag är bra som jag är. Nu när jag påbörjat ett heltidsjobb så får jag höra att jag inte kommer klara det, att jag är för lat, att jag inte kommer orka, att jag kommer sluta. Återigen påbörjas motbevisningen och jag tar även extra pass både för pengarnas skull, men även för att bevisa att jag vill jobba & för att jag kan. Nu ska snart flyttlådor packas igen, & det som skulle vara en glädjens tid, är istället något helt annat. Jag gråter, jag är ledsen, jag känner mig ensam & jag är så förbannat trött. Trött på att alltid behöva motbevisa & på att alltid stå själv. När vännerna lämnar en och man bara blir ett svagt minne. Jag säger att jag inte bryr mig, att ensam är starkast. Men så är det inte, jag bryr mig & jag är ledsen.. Nu ger jag upp. Imorgon är en ny dag.
Detta är jag.
Jag duger som jag är.
Jag är bra.
Jag kan.