Jag har fastnat, ingen bryr sig. Sjunker ner mer & mer i det psykiska dåliga skiten.

Håller mig mer & mer för mig själv, delar inte tankar eller känslor.

Är rädd, rädd för att bli sedd eller hjälpt även om jag skriker om det.

Jag vill egentligen bara få hjälp, men jag vågar inte fråga efter det.

Jag skäms över att visa mig svag, men nu har jag tappat greppet.

Jag faller & ingen tar emot mig.

Allt jag ber om, är hjälp.

Att gå på psyk hjälper inte längre.

Jag faller, vem kommer ta emot mig?

2v sen idag jag sov hos en människa jag trodde på, han har fortfarande inte hört av sig även om han lovade att jag inte skulle vara orolig.

Jag är kär, helt i jävla onödan.

Jag saknar min bästa vän som bor 30 mil härifrån.

Har pengar men får inte åka ändå..

Det suger att vara jag.

& jag kan inte ändra på det på något sätt.

Jag bryter ihop mer & mer.

Det känns som att alla hatar mig..

Frågan står kvar, varför?

Vad har jag gjort för fel?

Varför ser ingen mig?

Varför hjälper ingen mig?

Står framför folk men ingen ser eller hör mig.

Jag gråter framför folk men de går & bryr sig inte.

Det är då jag får tankarna om att jag måste försvinna härifrån, ingen hade brytt sig ändå.

Sen tänker jag på WOTA & inser att det kan jag inte..

Jag skär mig för att jag mår dåligt, det får mig må bra för stunden.

Sen kommer ångesten för att jag gjort de & jag mår sämre.

Ikväll blir jag redlös & ska däcka i tårar & svek i mitt innersta.

Jag ger upp nu.

Gonatt.