Jag har en saknad & en sorg.

Dagarna i skolan från i måndes var underbara, nu börjar det gå nedför igen.

Jag fejkar ungefär halva mitt liv med att jag är lycklig & mår bra när jag egentligen vill gräva ner mig.

Psykologen har jag inte hört av på länge & det känns som att hon inte ville ha mig där..

Det känns som att jag är en förlorad själ som svävar runder & inte vet vart man ska ta vägen.

Jag saknar min Anton.

Anton som inte bor här, utan 30 mil härifrån.

Det är hemskt med en sådan saknad, för jag tycker verkligen om honom.

Att ha ett fake förhållande på facebook gjorde så en hel värld vände sig om.

& folk blev arga på mig, varför lixom?

Jag känner att vännerna försvinner en & en.

Vem har jag egentligen kvar & varför sviker folk mig?

Gustav är en härlig människa, bor i skillingaryd & är 96:a.

Han är otroligt snäll & hjälper mig mycket just nu.

Trots alla hot, nedvärderingar, kränkningar & trakaserrier så hjälper han mig igenom.

Han säger till mig varje dag att jag är en vacker & stark person, precis som fenix fågeln som rest sig ur askan.

Nu när skolan är som det är, jag håller mig undan från alla & alla håller sig undan från mig.

Så har jag inte mycket kvar, min egna lilla värld bara.

Visst, jag trivs i den på ett vis, men samtidigt glider jag in i mig själv för mycket & tappar kontakten med verkligheten.

Människor frågar mig varför jag ens orkar lägga ner så mycket tid & energi på okända människor från internet & på min mobil.

Svaret till det är för att de inte sårar. De finns där & hjälper mig så mycket som de kan. & har man inte träffat dem så gör det inte så mycket om de lämnar mig, visst det blir tomt. Det är dock inte samma sak.

Nog om mig, vill mest dela med mig om att jag saknar min Anton jättemycket & att han är min stjärna i mörkret.

Även Gustav som betyder en hel del för mig nu, så som han hjälper mig.

Äkta vänner är som stjärnor, när det är dag syns de inte, men de finns ändå där.<3